Monday, December 22, 2008

Recension: Bionic Commando Rearmed

Playstion 3



Det var ett par månader sedan, men nu är det dags för en ny, hopplöst inaktuell spelrecension. Den här gången handlar det om nerladdningsbara Bionick Commando Rearmed.
Bionick Commando släpptes först till Nes någon gång i en sedan länge svunnen forntid, och vad vi har här är en remake uppdaterad med dagens moderna teknologi och en del nya finesser. Jag minns att jag spelade originalet hos en kompis några gånger när jag var i tioårsåldern, men jag kan inte påstå att jag har några nostalgiska känslor inför Rearmed, så det kommer recenseras och betygsättas helt och hållet som ett eget spel skapat 2008.

Det finns en handling i spelet som kortfattat går ut på att man ska rädda en tillfångatagen soldat samt stoppa en elak skurk som håller på att utveckla ett ostoppbart supervapen. Lite klichéartat, men vem bryr sig? Det är ju själva spelandet i sig som är det viktigaste, och här är Rearmed en starkt lysande stjärna med klassisk sidoscrollande pang-pang i 2D. Som ensam hjälte ska man springa, svinga och skjuta sig igenom ett antal banor på väg mot den oundvikliga konfrontationen med superskurken. Springandet och skjutandet behöver nog inte förklaras, men kanske svingandet. På sin ena arm har vår nämligen vår hjälte ingen hand, utan en utskjutbar gripklo. Denna kan användas för att greppa tag i tak, väggar och olika föremål för att sedan låta hjälten svinga sig över avgrunder eller andra hinder i sann spiderman-anda. Detta är i huvudsak vad Rearmed handlar om. Springa, svinga skjuta, springa, svinga skjuta. Och det är riktigt, riktigt kul.
Tyvärr så finns det emellertid par oundvikliga moment som inte alls är lika roliga. Det ena är transporten mellan nivåerna, där man riskerar stötta på fientliga patruller och i så fall tvingas slåss mot ur ett fågelperspektiv, något som inte ens är hälften så roligt som den sidoscrollande delen av spelet. Det andra är när man tvingas hacka datorer med ett minispel för att få upp låsta dörrar. När jag spelar Rearmed vill jag ha springa, svinga skjuta-action, inte pussel! Tack och lov tar inget av dessa moment upp särskilt mycket tid, och man får snart återgå till det roliga igen.

När man väl klarat kampanjen finns det massor av andra utmaningar att sätta tänderna i. Har man en eller ett par kompisar på besök man spela igenom kampanjen ihop i sammarbetsläget, eller ta ut sin vrede över varandra i tävlingsläget. Är man ensam finns det ”utmaningsrum” där ens färdigheter med gripklon ställs på sin spets. Om det inte låter tilltalande kan man alltid spela igenom redan avklarade banor och försöka hitta alla ge dolda föremål som finns gömda runtom i spelet eller försöka klara de utmanande bonusbanorna. Eller så kan man helt enkelt starta en ny kampanj och försöka klara spelet på en högre svårighetsgrad. Och kan ni tro att man får allt det här till det löjligt låga prisat av 90 kr? Det är helt otroligt. Dom skulle kunna ha begärt det dubbla, jag hade fortfarande tyckt att det var högst prisvärt.
Utöver PS3, finns Rearmed även till XBOX 360 samt PC. Så om du är det minsta intresserad av spel finns det inga ursäkter, gör dig själv en tjänst och köp det.

Betyg 5/5


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Friday, December 19, 2008

Mozartkulor


Ikväll kommer mamma, pappa,mormor och morfar över på julfika. Utöver köpta pepparkakor och lussekatter så ska jag bjuda på hemmagjorda Mozartkulor. Det finns lite olika recept på detta bakverk, innehållande allt från sirap till konjak, men jag har valt att hålla det enkelt. En liten kula nougat som omsluts av marsipan och sedan doppas i smält blockchoklad. Snabbt, enkelt och gott.

Andra bloggar om:
,

Sunday, November 30, 2008

Topp 3 bästa filmtalen i mitt tycke

3. Aragorns tal vid Svarta porten från "Sagan om konungens återkomst"



Sagan om ringen-trilogin är fantastiska filmer fyllda med action, äventyr och bra dialog. Och inget av dialogen i någon av filmerna är mer minnesvärt än Aragorns tal till Rohans och Gondors soldater innan slaget vid Svarta porten. Sista raden: "By all that you hold dear on this good Earth, I bid you stand, men of the West!" kan vara den bästa filmrepliken någonsin.

2. William Wallaces "Freedom"-tal från "Braveheart"



Vad kan man säga? Den här är en klassiker, och efter tio år får jag fortfarande gåshud varje gång jag hör det. "Freedom!"

1. Dilios slutmonolog från "300"



Det finns säkerligen många som tycker att dialogen i 300 är rent fruktansvärd, men det tycker inte jag. Den är så överdriven, extrem och testosteronpumpad att jag inte kan annat än älska den. Den skulle inte fungerat i de flesta filmer, men i en film som fokuserar på orealistiskt ultravåld går det alldeles utmärkt. Säkert hälften av allt som säga i filmen skulle kunna fungera som "catch phrase" (lämplig svensk översättning, någon?), men den absoluta höjdpunkten får vi i slutscenen.


Slutligen:
Detta var min högst personliga topplista. Folk gillar olika saker när det gäller film, precis som med allt annat. Jag gillar filmer som handlar om det godas kamp mot, och slutligen seger över det onda, vilket nog också framgår av listan. Sedan ska det inte förnekas att även min nationalistiska övertygelse har spelat in. Samtliga tal handlar om att stå upp och försvara sitt folk mot en yttre fiende.
Ett annat filmtal jag gillar som inte fick plats vara listan är presidentens tal för stridspiloterna från "Independence day". Även det behandlar ämnet gott vs ont, samt försvaret mott en yttre fiende. Dock så kan det knappast kallas nationalistiskt. Nåja, bra är det, hur som helst.

Andra bloggar om: ,

Saturday, November 15, 2008

Nej, gravida ska inte röka!


Gravida som röker är ett ämne som tas upp i dagens Aftonbladet. Helt fel tycker förstås de flesta, men vissa gravida kvinnor verkar ändå tycka det är okej. Ett vanligt argument som jag stött på, både ute i verkligheten och i anslutning till den aktuella artikeln är att om man redan röker kan man gott fortsätta, eftersom omställningen i kroppen skulle vara mer skadlig än cigaretterna. Skitsnack! Efter att jag fått höra detta första gången sökte jag upp den mest pålitliga källan jag kunde tänka mig: Min mamma. Efter att ha arbetat de senaste 25 åren som barnmorska i både Sverige och Norge så kan hon sina grejer, och hon avfärdade helt detta struntprat. Det räcker för mig.
Så fimpa ciggen, och försök inte hitta på ursäkter för att rättfärdiga ditt missbruk.

Andra bloggar om: , ,

Wednesday, November 12, 2008

Topplista: Planet of the apes-filmerna

Igår såg jag den "nya" Planet of the apes-filmen från 2001 för första gången. Därmed har jag nu sett alla filmerna i serien (TV-serierna ej medräknade). Här döljer min topplista över dem:

1. Planet of the apes (1968)
2. Escape from the Planet of the apes (1971)
3. Conquest of the Planet of the apes (1972)
4. Beneth the planet of the apes (1970)
5. Planet of the apes (2001)
6. Battle for planet of the apes (1973)


I regel är alltid den första filmen i en serie också den bästa, och det här är inget undantag. Orginalfilmen från -68 är en klassiker och en av mina personliga favoritfilmer. Remaken från 2001 är en hyffsad film, men det kommer aldrig i närheten av originalets storhet. Det handlar inte bara om att handlingen från orginalet är smartare, bättre och mer lättbegripligt på alla sätt, utan också hur människor och apor gestaltas. I orginalet har människor och apor i princip bytt plats. All mänsklig civilisation har utplånats och människan har skickats tillbaka till stenålderstatiet och dessutom förlorat sin talförmåga. Detta medan aporna "blivit människor", med städer där de ägnar sig åt religion, arkeologi och "djurförsök" på människor. I 2001-versionen kan människorna fortfarande prata och tycks vara precis lika smarta som aporna, som i sin tur fortfarande beter sig apaktigt med liansvingande och meningslöst tjatter så fort dom blir rädda eller arga. Aporna har förvisso lärt sig tala och maktbalasen är förskjuten till deras favör, men kontrasterna till vår verklighet känns aldrig lika intressanta eller tänkvärda.
2001-versionen lyckas i alla fall med att vara bättre än den sista av de gamla filmerna. Jag begriper egentligen inte varför "Battle" överhuvud taget gjordes, den tillför absolut ingenting till serien. Gissningsvis var det väl någon girig filmmogul som tänka slå några sista slantar på serien innan den gick i graven, jag önskar att de hade låtit bli.
Med handen på hjärtat ska det även sägas att jag egentligen inte tyckte "Beneth" var så värst bra heller, men det är väl en smaksam antar jag.

Andra bloggar om:

Wednesday, November 05, 2008

Den värsta filmskurken någonsin



James Rolfe från Cinnemassacre har listat de de värsta filmskurkarna någonsin. Under hela videon satt jag och väntade på att mina två favoriter, Darth Vader (Star wars) och Agent Smith (Matrix) skulle dyka upp. Men till ingen nytta, ingen av dem platsade på listan. Visst blev jag besviken, men i efterhand så är det inte så svårt att förstå deras frånvaro. Listan handlade ju trots allt inte om de häftigaste skurkarna, utom om de elakaste. Och i det avseendet platsar varken Vader eller Smith. Vader gör ju avkall på sin mörka sida just innan han dör, och Smith är bara ett datorprogram, inte en levande, tänkande människa.

Förstaplatsen på listan tillfaller istället... Biff Tannen, skurken från Tillbaka till framtiden-trilogin. Och när man tänker på det, så är han ju helt perfekt lämpad för förstaplatsen. I trilogin frår man se inte mindre än fem olika versioner av Biff: En ung, tre olika medelålders, och en gammal, och ingen av dem kan sägas vara särskilt sympatisk. James vill visserligen hävda en av medelåldersupplagorna är snäll, men det tror jag inte på. Han gör i och försig inget elakt, men det beror nog mest på feghet, i den tidslinjen arbetar han ju åt familjen Macfly. Dessutom är det han som tids nog blir den gamle Biff som stjäl tidsmaskinen och därmed ställer till en väldig massa elände.
Men min favoritupplaga av Biff får ändå bli den unga versionen, på grund av hur realistisk han känns. Realism är kanske inte det första ordet man kommer att tänka på när man talar om Tillbaka till framtiden, men även om historien i sig inte är realistisk så är unge Biff inte desto mindre en högst realistiskt skurk. Han hackar på dem som är svagare än han själv, saknar helt respekt för andra människor och beter sig som ett svin i största allmänhet. Biff är mobbaren/översittaren/bråkmakaren som vi alla nån gång träffat på, om än i en mer underhållande och färgstark upplaga. Det är inte svårt att hata honom. Men å andra sidan är det inte heller svårt att älska honom, för i slutändan får han, och även hans lika vidriga släktingar som dyker upp i tvåan och trean, precis vad de förtjänar. En av de mest tillfredsställande scenerna jag någonsin sett i en film är i slutet av del ett när den rädde och hunsade George till slut får revansch på sin plågoande och slår knock out på honom framför tjejen som de båda vill ha. Underbart.

Det var ett bra tag sedan jag kollade på Tillbaka till framtiden-filmerna. Så efter att jag hade tittat klart på Cinemassacres klipp nån gång i mitten av förra veckan så bestämde jag mig för att beställa hem dvd-boxen med alla tre filmerna. Idag så kom boxen, och så snart jag postat det här inlägget så är det dags för en tripp tillbaka till 50-talet.

Andra bloggar om:

Sunday, November 02, 2008

Ridom, Ridom

Ridum, ridum över sanden
solen sjunker bortom Árnafjäll.
Mörkret bereder skuggor öve sanden
spöken kommer fram då det blir kväll.
//Herren leder gångare min
ännu är det långt till gård och grind.//

Räven tjuter bakom kullen
fåren flyr i fruktan för hans klo.
Men vem ropar, ropar ut ur mullen
bergakungen stiger ur sitt bo.
//Fredlös han i lönndom går
jagar liksom räven vilsna får.//

Älvadrottningen dansar över sanden
rid, ja rid om livet är dig kärt.
Fly den fagra älvadrottningen handen
ryttarens själ tillfånga hon begär.
//Bästa häst jag offra vill
om jag hinner fram till Kidagill.//


När jag var hemma hos mina föräldrar häromdagen kom jag av någon anledning att tänka på en gammal visa från min barndom. Pappa som är körsångare brukade ibland sjunga den och han hade den även på LP. Även om jag inte kom ihåg så mycket av texten så mindes jag i alla fall att jag tyckte mycket om den. Den var spännande och dessutom lite läskig. Jag sjöng den lilla bit jag kom ihåg för pappa och frågade om han mindes vad sången hette. Och visst gjorde han det, den hette "Ridom, ridom".
Med hjälp av Google kunde jag sedan snabbt få reda på att sången ursprunligen är isländsk och skrevs av Grim Thomsen samt att det sedan min far köpte sin gamla LP-skiva har gjorts nya inspelningar av låten av b.a. Nordman och Falconer. Och dessa nya versioner är precis lika bra som den jag minns från min barndom.


Nordmans version av sången. Bilderna har lagts till av youtube-användaren Lajkos

Andra bloggar om: , ,

Tuesday, October 28, 2008

Resistance 2



Släppdatum 26 november. Det känns som en evighet.

Andra bloggar om: ,

Friday, October 24, 2008

Mila Kunis -vacker men inte feminin



Mila Kunis är en himla snygg tjej, även om hon inte tycks ha någon särskilt feminin personlighet. Ta en titt på det här klippet bara. De tre bästa sakerna i världen enligt henne är tydligen att spela tv-spel, kolla på sport och att svära.

Andra bloggar om: ,

Recension: Sonic the Hedgehog

Playstation 3

Även dåliga spel ska recenseras. Så ta ett djupt andetag så dyker vi ner i den latrintunna som är Sonic the Hedgehog.
Under 8- och 16-bitareran Var Sonic omtyckt av de flesta. Sedan kom den nya generationen konsoler, Sonic tog steget ut i den tredje dimensionen och snart hade hans popularitet försvunnit. Otaliga 3D-spel med Sonic och hans vänner har släppts under åren, betygen har varierat från uruselt till medelmåttigt. Med andra ord hade jag inga större förväntningar när jag köpte det här spelet, men att det var så här illa trodde jag aldrig. Det började i alla fall bra. Titelskärmen såg färgglad och inbjudande ut, och inledningssekvensen var vacker och välgjord. Men sedan startade spelet, och för en sekund trodde jag att jag måste ha kastats tillbaka fem år i tiden, grafiken är nämligen rent gräslig. Figurerna ser plastiga och livlösa ut, miljön är fruktansvärt detaljfattig, ingenting i spelet håller den klass man kan förvänta sig av av ett PS3-spel.
Ljudet är inte bättre. Musiken är bara dålig, och de flesta karaktärerna jag mötte kunde inte säga något mer än ett framtvingat "Hey!" följt av textdialog.
Spelkontrollen fungerar någorlunda bra... när man tillåts använda den. En stor del av tiden kan man inte göra annat än att sitta och titta på medan Sonic studsar mellan olika plattformar utan något möjligthet att själv styra hans framfart.

Enspelar-läget är kort sagt en plågsam upplevelse som jag inte orkade med mer än någon timme på innan jag var tvungen att stänga av. Det finnas dock ett flerspelar-läge också. Kan det rädda dagen? Nej, om det är om möjligt ännu svagare. Det går ut på att ta sig förbi allehanda hinder och fiender och komma först i mål. Som om det inte räckte med att detta var tråkigt, så var det urbota korkat också. För lyssna på det här: Om spelare ett kommit till en del av banan som spelare två inte kommit till, och spelare två sedan dör, så får spelare två starta om på samma checkpoint som spelare ett, trots att han/hon inte lyckats ta sig dit på egen hand. Med andra ord kan man bara stå och hänga tills ens motståndare passerat sista checkpointen, för att sedan ta livet av sig och fortfarande vinna loppet.

Sonic the hedgehog är ett uselt spel. Utsätt inte dig själv för det.

Betyg 1/5

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Saturday, October 11, 2008

Bloggupdate.se


Under lång tid har jag pingat alla mina inlägg på bloggupdate.se, men nu tror jag det är dags att sluta. Sajten känns inte helt seriös längre. Kolla på den här skärmdumpen så förstår du varför.

Andra bloggar om: ,

Buggiga jäkla skitspel!


Har just stängt av min PS3:a där jag under en stund spelat mitt senaste inköp: Star wars-spelet "The force unleashed". Och jag är arg. Buggiare spel än TFU har jag nog aldrig sett. Det är buggar i grafiken, buggar i ljudet, buggar i bandesignen. Hittills har jag haft överseende med dessa buggar, spelet var trots allt kul ändå. Men nu har jag fått nog.

De som sett bilder/trailers från spelet känner till att man vid något tillfälle i spelet kommer ges möjlighet att dra ner en massiv stjärnkryssare med kraftens hjälp. Det är vid detta parti jag är nu vid nu och det är vad som gjort mig mer förbannad än jag någonsin varit på något annat spel.
Okej så här är det: Innan man kan börja gå lös på stjärnkryssaren måste man förstöra några Tie Figheters (små jaktskepp). Dessa tyckte jag var lite knepiga i början, men efter alla mina försök att klara detta parti är de nu den enklaste saken i världen att besegra. Med dessa ur vägen inleds ett minispel där man ska följa instruktionerna på skärmen och dra de två analoga spakar i olika riktningar för att vrida stjärnkryssaren till den position där den kan skadas. Så länge man håller på med detta lyser utrymmet mellan de två spakarna på skärmen rött, när man kommit in i "skadeläget" skiftar detta till grönt. Så långt allt väl, men sedan börjar bekymren. För instruktionerna på skärmen verkar bara stämma när de känner för det. Efter att ha lyckats skada stjärnkryssaren ett par gånger så lyser det rött mellan spakarna samtidigt som instruktionen på skärmen säger åt mig att inte göra någonting alls utan att hålla spakarna stilla. Men när jag gör detta händer absolut ingenting, det röda mellan spakarna blir kvar och skadeläget visar inga tendenser på att infinna sig. För att komma till skadeläget måste man fortsätta röra på spakarna på måfå utan några instruktioner på skärmen i hopp om att lyckas gissa rätt. Och man måste dessutom gissa rätt direkt för inom några sekunder dyker nämligen en ny grupp med Tie Fighetrs upp och börjar skjuta på dig. Och om du inte vill bli dödad av dessa måste du släppa greppet om stjärnkryssaren, ta ihjäl alla Tie Fighters och sedan börja om på nytt. Jag utgår ifrån att detta bara är ytterligare en i en lång rad av buggar detta spel kan uppvisa, men det kan inte uteslutas att det finns någon idiot på Lucasarts som faktiskt medvetet gjort det på det här viset tänkandes att det nog skulle vara en kul utmaning för spelaren. Oavsett vilket borde den ansvarige skämmas.

Det är tveksamt om jag kommer orka göra några fler försök att klara av det här partiet, och om så är fallet kommer jag heller aldrig att skriva någon recension av TFU. Jag delar därför ut ett preliminärt betyg här, och det blir 2/5. Detta låga betyg är mer eller mindre uteslutande pga buggarna. Hade TFU varit buggfritt hade det fått en fyra, kanske till och med en femma. Så är inte fallet, tyvärr. Jag kan bara hoppas att Lucasarts någon gång inser sin egen oförmåga att göra bra Star Wars-spel och istället säljer licensen till något spelföretag som kan sina grejer.

Andra bloggar om: , , , , ,

Tuesday, September 23, 2008

Några platser jag vill besöka innan jag dör

England
England har en lång och spännande historia att berätta. En historisk rundresa skulle kunna bli en intressant semester.

Wien
Precis som med England är det främst mitt intresse för historia som lockar mig till Wien. Allra helst skulle jag vilja resa hit över nyår då det sägs det är där som världens bästa nyårsfirande äger rum.

Grekland
Grekland har jag redan varit i då jag som 16-åring båtluffade i övärlden med min far, min farbror och två kusiner. Skulle jag återvända skulle jag dock vara mer intresserad av platser som Thermopyle, Athen, Plataia och Salamis.

USA
Genom media bombarderas vi dagligen med bilder och filmer från USA. Jag skulle vilja se detta med mina egna två ögon någon gång.

Färöarna
Ett naturskönt nordiskt paradis befriat från mångkultur och annat elände.

Island
Rida ponny ute bland gejsrar och bada i varma källor verkar inte helt fel.

Tyskland

När jag som liten knatte var på Danmarksemester med mina föräldrar var vi nere en sväng vid tyska gränsen. Jag hade inget pass och fick därför inte passera. Gränsvakten var iaf så pass snäll att jag fick sätta ner mina ena fot på tysk mark. Så jag har nästan varit i Tyskland. Det som intresserar mig mest i Tyskland nu är "Hermannsdenkmal". En staty föreställande den Germanske frihetskämpen Arminius. Lika hög som Frihetsgudinnan och med en svärd på respektabla sju meter torde det vara en mäktig syn.
Och när man ändå är i Tyskland skulle jag inte ha något emot ett besök i Bayern för att där besöka deras omtalade Oktoberfest.

Nya Zeeland
Jag gillar verkligen Sagan om ringen-filmerna och det hade varit kul att besöka de platser där de spelades in. Jag har inte kollat om det arrangeras några resor med ett specifikt lotr-tema, men det vore väl ganska märkligt om det inte gjorde det?

Andra bloggar om: , , ,

Sunday, September 21, 2008

Personlighetstest


"Din personlighetstyp:
Självständiga, originella, analytiska och bestämda. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga sina visoner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Födda ledare, men kan underordna sig andra ledare de respekterar och litar på."

Klicka här för att göra testet.

Friday, September 12, 2008

Recension: Uncharted –Drake’s fortune

Playstation 3


Uncharted var ett av de första spelen jag kom i kontakt med efter att jag köpt min PS3:a. Spelen jag köpte till, Fight night round 3 och Sega Rally var båda utpräglade multiplayer-spel som jag fann föga intressanta att spela på egen hand. Således började jag ladda ner lite olika demon för att hitta något trevligt singleplayer-spel. Ett av dessa var Uncharted.

Vid den här tidpunkten fattade jag dock aldrig tycke för spelet. Det var förvisso bra på alla sätt och vis, och dessutom helt fantastiskt snyggt, men jag tyckte ändå inte att det var särskilt roligt att spela. Men runt om på olika spelsajter hyllades Uncharted som ett mästerverk, så när det släpptes i en prissänkt platinum-utgåva beslöt jag mig för att ge det en andra chans. Och det är jag sannerligen glad att jag gjorde. När jag återigen axlade rollen som skattjägaren Nathan Drake och gav mig ut i jakt på Eldorado fick jag först samma känsla som innan: Spelet var välgjort på alla sätt och vis, men den verkliga spelglädjen saknades. Detta var lyckligtvis en övergående känsla. I takt med att man börjar uppskatta stridssystemet, lär känna spelets karaktärer bättre och låser upp sin första trophy bli spelglädjen hela tiden större. Någonstans halvvägs igenom det så insåg jag att recensenterna hade rätt, Uncharted var verkligen så bra som alla hade sagt.

En kombination av plattform och action kryddat med trovärdiga karaktärer, fantastisk grafik och ett högt omspelningsvärde gör Uncharted till en verklig höjdare. Är Uncharted kanske till och med det bästa spelet som hittills släppts till PS3:an? Full möjligt, helt klart är i alla fall att det är det bästa spelet i min samling på sammanlagt tio stycken titlar. Äger man en PS3:a ska man äga Uncharted, så är det bara.


Betyg 5/5

Andra bloggar om: , , , , , , ,