Saturday, June 30, 2007

Grannarna bråkar

Sitter här vid datorn med fönstret öppet och lyssnar på hur grannarna PÅ ANDRA SIDAN GATAN grälar. Oj, vad arg frun i huset verkar vara. Hittills har jag bl.a. uppfattat ”Sluta snacka skit om alla andra!” och ”Jag vill ha sprit!” Hur ska detta sluta?

Tuesday, June 26, 2007

I fint sällskap


Spartanerna på min vägg har fått fint sällskap i form av den skotske frihetskämpen William Wallace, här gestaltad av Mel Gibson i Filmen Braveheart. Platsen där han nu hänger ockuperades tidigare av ett Darth Vader-kollage. Darth är förvisso jäkligt häftig, men William Wallace är ändå snäppet vassare.

Nu saknar jag bara en tavla/affisch av den germanske krigsherren Arminius. Den som vet var en sådan kan inhandlas får gärna höra av sig.


Andra bloggar om: , ,

Kalle & Hobbe



Detta var en av mina favoritserier i yngre år. Mycket träffsäker parodi.

Andra bloggar om: , ,

Monday, June 18, 2007

Spelminnen: Lords of magic

Lom var ett av de första spelen jag kom i kontakt med när jag 14 år gammal äntligen lyckats övertala mina föräldrar att köpa en dator till hushållet. Redan innan datorn kommit hade min mor köpt på sig en rejäl bunte datortidningar, fast besluten att lära sig så mycket som möjligt, så fort som möjligt. Med dessa följde skivor med shareware av program… och spel. Det var med dessa demos jag sysselsatte mig med efter skolan när datorn väl kommit. Jag minns framför allt tre stycken spel. Dels ett spel som jag tror hette ”Time commando” eller nått i den stilen, dels ett plattformspel med en grön kanin i huvudrollen. Både dessa spel var högst tillfälliga underhållningskällor, vilka snart upphörde att vara intressanta. Det samma kunde man dock inte säga om det tredje spelet, fantasy-strategin Lords of magic. Jag spelade igenom demoversionen otaliga gånger, men ville så klart hellre få tag i den fulla versionen. Detta visade sig svårare än vad man kunde ana. Få människor verkade känna till spelet över huvud taget, och ingen av affärerna i stan hade det. Efter många om och men fick jag till slut tag i en piratad version av spelet, och efter en del problem med installationen var jag redo att utan demons begränsningar fritt ge mig ut på äventyr i fantasivärlden Urak.

Urak var uppdelat i 8 stycken mindre regioner, som alla hade sin egen religion, efter vilken namnet på regionen var uppkallat. Dessa var:
Liv – Vars anhängare bestod av alver.
Död – Vars anhängare bestod av mörkeralver.
Ordning - Vars anhängare bestod av människor
Kaos - Vars anhängare bestod av barbarer
Vatten - Vars anhängare bestod av Amazoner och ödlemän.
Eld - Vars anhängare bestod av eldjättar och barbarer.
Luft - Vars anhängare bestod av stormjättar och älvor.
Jord - Vars anhängare bestod av dvärgar.


Handlingen bestod av att Dödens gud sänt ner sin främsta demon, Balkoth till Urak, för att denne skulle leda dödens trupper i en invasion av de övriga regionerna. Och som spelare är det givetvis din uppgift att sätta stopp för detta. Spelet inleds med att du skapar din karaktär med att välja om du vill spela som krigare, magiker eller tjuv, därefter får du välja en av de sju tillgängliga religionerna. Döden var låst, men efter att du klarat spelet kunde du även välja att själv spela som Balkoth.
När jag startade min första spelomgång valde jag att spela som en krigare i livets tjänst. Livet förblev sedan min favoritfraktion, antagligen berodde det mycket på att jag var van att spela som dessa sedan demon, där dom var det enda alternativet. Oavsett vilket gillade jag dem i alla fall skarpt. Dom var visserligen bara lätt beväpnade/bepansrade och kunde varken utdela eller ta så värst mycket stryk i närstrid. Detta kompenserades dock genom rörlighet, helande magi och pilbågar med oöverträffad räckvidd. Men åter till min första spelomgång…
Spelet startade och strax kunde jag skåda världskartan som visade de vackra, gröna slätterna som utgjorde Livets rike. Mitt på denna karta stod min tappra liv-krigare tillsammans med ett litet band anhängare. En pop up-ruta berättar att mitt första mål var att försöka befria Livets stora tempel, vilket hade tagits över av onda varelser. Om jag lyckades med detta skulle Livets folk hylla mig som deras ledare, och först då skulle jag på allvar kunna börja bygga upp min militära styrka för att utmana Balkoth. Jag satte genast högsta fart mot templet och var efter ett par omgångar framme. Väl där försvann världskartan och ersattes med slagfältet där jag i en realtids-strid skulle driva bort de skurkar som vågat vanhelga mitt folks allra heligaste plats. Jag startar striden och brakar samman med fienden. Jag är hela tiden mycket uppmärksam på min krigares livsmätare. Det måste man vara, dör din huvudkaraktär är det nämligen Game Over.
Striden blir dock en framgång och som utlovat hyllar livets folk nu mig som sin ledare. Jag återvänder snabbt till mitt nybyggda slott i huvudstaden för att träffa de nya anhängare som valt att ansluta sig till mig efter nyheten om att jag befriat templet. Jag skickar ett par av dessa för att tränas till soldater till min växande arme, resten sätts i arbete i stadens olika byggnader för att tjäna guld och kristaller åt mig, vilket kommer behövas till framtida rekryteringar och byggnader. Därefter bär det av mot närliggande gårdar och gruvar, vilka även de ockuperats av folkets fiender. Genom att befria dessa vinner jag resurser, berömmelse och sist men inte minst, stridserfarenhet åt mina mannar. När dessa vuxit sig starka nog är dom redo att ge sig in i något av de övergivna slotten i regionens utkanter där mäktiga artefakter finns gömda, eller kanske hellre tåga in i någon av grannregionerna och gripa makten. Några fler exakta detaljer om min första kampanj minns jag inte, utom då hur den slutade.
För trots att jag tyckte mig ha en respektingivande arme var jag chanslös när Balkoth till slut tågade in i mitt rike med sin fulla styrka. Snart var min huvudstad ockuperad och såväl jag själv som min arme massakrerad. Detta scenario skulle upprepa sig åtskilliga gånger innan jag till slut, till min enorma glädje lyckades klara spelet genom att förgöra Balkoth. Men till skillnad från många andra spel betydde inte detta att jag slutade spela. Tvärt om, jag tror jag började på en ny kampanj redan samma dag. Jag älskade verkligen Lom. Under flera år var det mitt absolut a favoritspel, och än idag är det utan tvekan det spel jag spenderat mest tid med. De enda andra spel som ens kommer i närheten är Majesty och Caesar 3.


Idag är det ingen som kommer ihåg Lom, som jag redan nämnt var det inte ens så många som brydde sig om det när det var nytt. Dock kan jag glatt konstatera att det finns moderna efterföljare som nått stor uppskattning. Mitt personliga favoritspel för tillfället heter Medieval 2: Total war, och likheterna mellan Lom och Total war-serien är omöjliga att missa. Jag tror aldrig någon i teamet bakom Total war medgett det, men jag betvivlar inte för en sekund att dom låtit sig inspireras av Lom när dom gjorde sina spel.


Tidigare spelminnen: Tekken 3

Andra bloggar om: ,

Wednesday, June 06, 2007

”Kan jag få se på ditt leg?”


Så sa kassörskan på Willys när jag skulle köpa 2 burkar folköl till kvällens fotbollsmatch. Hur gammal ser jag ut att vara egentligen? 16?


PS. Sverige slog Island med 5-0. Hurra!