Tills vidare tänkte jag starta en ny följetång här på bloggen om fina gamla spelminnen.
Först ut är den gamla PS1-fightern Tekken 3. Få är de spel som skänkt mig så mycket glädje som Tekken 3. Jag tänker med glädje tillbaka dagarna då jag, Sigge, Johannes och Söderberg satt hemma och Jonte med kontroller i händerna och utdelade hoppsparkar och combos för glatta livet. Det var härligt att skicka upp sin motståndare i luften med Heihachis uppercut för att sedan avsluta den luftburna stackaren med en rundspark. Lika härligt var det att få in en träff med Pauls specialslag som tog bort hela motståndarens livsmätare på en gång. Eller att sväva i luften som True Ogre och låta elden regna över den stackars saten på marken. Eller… Ja, så där kan vi förstsätta ett bra tag. Poängen är att vi hade det helt fantastiskt roligt med detta spel.
Sedan dess har jag spelat såväl nyare delar av Tekken-serien som andra fighting-spel, men den härliga Tekken 3-känslan har aldrig infunnit sig. Jag tror inte det handlar om att Tekken 3 skulle vara bättre än något annat spel. Snarare berodde det på sällskapet. Vi var fem grabbar som regelbundet, antingen allihopa eller ett par, tre stycken i taget satt ner tillsammans och spelade. Och vi spelade mycket. Under det dryga halvår vi var som mest insnöade förflöt det tusentals matcher, och var och en av oss behärskade flera karaktärer till fulla. Det var helt enkelt mycket hög klass på fighterna. Vem som var bäst i gänget rådde det inte helt oväntat delade meningar om. Alla, inklusive underskriven tyckte att just dom var bäst. Sanningen var nog den att ingen som kunde urskiljas som en självklar vinnare. Ibland vann jag match på match, ibland fick jag istället smaka asfalt upprepade gånger.
Roligt hade vi i alla fall alltid, och jag tror knappast att jag någonsin kommer känna likadant för något spel i framtiden som jag kände för Tekken 3.
0 comments:
Post a Comment